Elefanterna - savannens sociala jättar

Okavangodeltat i Botswana är ett av de områden där man fortfarande kan njuta av gott om elefanter som inte räds människor, för där har de hittills förskonats från tjuvskytte.

Vid ett tillfälle, när vi satt i vår lilla båt på en flodarm i detta underbara delta skymtade vi plötsligt mellan träden två enorma elefanthanar som sakta rörde sig ner mot vattenbrynet. Då och då stannade de till och rafsade åt sig en lövrik kvist att mumsa på. Till sist kom de ner till vattenbrynet - och då förvandlades dessa värdiga patriarker plötsligt till tramsiga glyttar: de sprutade vatten på sig själva och varandra under högljutt frustande, och rätt som det är bestämmer en av dem sig för att trakassera en fridfullt slumrande krokodil och ger den en kalldusch, medan den andre helt i onödan schasar iväg en skrikhavsörn som satt och vilade på en sten...


Men solen steker, och snart skrider de båda med återvunnen värdighet tillbaka in i skogen, där det finns skugga att vila i tills solen dalar och det är dags för en kvällsdrink.

Nu till en helt annan elefantupplevelse, den här gången i Tarangire i norra Tanzania. Vi satt under en skuggande akacia nära stranden av ett jättestort träskområde och åt våra medhavda mackor. Mindre än hundra meter från oss kommer plötsligt en ganska liten elefantunge kutande ner mot vattnet, där den lägger sig på knä och dricker och dricker... En ensam elefantunge? Nej, strax dyker det upp en hjord på åtta elefantmammor jämte ett antal ungdomar, alla på väg mot vattnet, naturligtvis. En av mammorna rusar i förväg ner till den lille försigkomne och daskar den i ändan med sin snabel, och vi tycker oss höra - "fy skäms, att springa så där i förväg får man verkligen inte göra...".  

Nåväl, strax är alla upptagna med att duscha (sig själv och varandra), och efter en stund blir det marsch tillbaka in i "bushen".


Elefanter är sällskapliga och har tydliga "individuella relationer". De unga lär av de gamla, så att det uppstår lokala traditioner.

Idag är tjuvskyttet av elefanter ett enormt problem. Ett par elefantbetar kan säljas för otroliga belopp, och många är de människor som frestas utnyttja denna inkomstkälla. Även honor skjuts, trots att de har små (om några) betar. När detta händer, har man observerat att deras plötsligt moderlösa unge sökt skydd hos och faktiskt också blivit accepterad av en annan hona i flocken - som emellertid inte är vem som helst! Vanligtvis är det mostrarna som ställer upp som "adoptivmammor". Släktskapens betydelse är enorm i elefanternas värld.

Ju större betar, desto mer elfenben, och desto högre försäljningsvärde - alltså skjuts framför allt elefanthanar med jättebetar. De som bär betar av mer blygsamt format har alltså bättre utsikter att överleva och bli pappa till en eller flera ungar, som givetvis ärver pappans anlag för små betar. Ju färre hanar med jättebetar, desto bättre chans har hanar med små betar att avla många ungar. Om det fortfarande finns elefanter i Afrika om hundra år, har hanarna troligen så små betar att de idag skulle ha upplevts som fullkomligt ointressanta av envar partnersökande hona. Tiderna förändras, och elefanterna med dem... 

Läs mer om våra resor till Botswana

Av: Staffan Ulfstrand
Staffan Ulfstrand är professor emeritus i zooekologi och en välkänd djurexpert i magasin och TV.  Vid sidan av sin forskning inom zooekologi, har han även fördjupat sig i människans evolution. Staffans folkliga sätt att förmedla kunskap uppskattas av många och han har tidigare varit omtyckt färdledare på Äventyrsresors naturresor.