Galápagos - en alldeles egen värld

Pingviner hör väl hemma kring Sydpolen, eller hur? Nej, inte bara, för det finns faktiskt en pingvinart på Galápagos trots dess läge mitt på ekvatorn. Läs Staffan Ulfstrand berättelse om en "tropisk pingvinupplevelse".

Av: Staffan Ulfstrand

Tusen kilometer rakt ut i Stilla havet från Sydamerikas västkust ligger Galápagosöarna - vulkaniska och uppstigna ur havets djup. År 1535 drabbades ett fartyg, som var på väg från Panama till Peru, av stiltje och drev med strömmen västerut till Galápagos, som därmed  "upptäcktes".

Mest känd av alla besökare på Galápagos är förstås Charles Darwin, som fem veckor under hösten 1835 fick tillfälle att besöka fem av de knappt tjugo öarna. Hans uppdrag var att samla djur och växter åt Naturhistoriska museet i London, vilket han också idogt ägnade sig åt. Bland annat sköt han ett antal finkliknande småfåglar, som hans medföljande assistent skinnlade. Men hur intressanta de var begrep han inte förrän han efter hemkomsten visade dem för en fågelexpert som påpekade att - oj så olika de ser ut, trots att de är mycket nära besläktade...

Då "trillade polletten ner", och Darwin började sin långa resa mot den bok som skulle förändra världen: "Om arternas uppkomst" (1859). En gång i tiden hade några exemplar av en finkart drivit med vinden från Sydamerika till Galápagos, och så småningom hade olika arter utvecklats på de olika öarna med deras olika miljöbetingelser. Av en art har det blivit (ungefär) sexton!


Men Galápagosöarna hyser förvisso en hel del andra livsformer än de berömda darwinfinkarna.  Till exempel kan man bekanta sig med jättestora landsköldpaddor, sakta krypande fram genom och betande av vegetationen. Precis som hos finkarna är det en enda sydamerikansk art som är upphovet till de cirka dussinet sköldpaddsarter som nu existerar.

Än mer excentriska till utseende och vanor är de havsleguaner som ligger och solar på klipporna överallt längs stränderna. Både Darwin och andra tidiga besökare skriver att deras svarta taggiga exteriör och breda käft ger dem ett "djävulskt" utseende. Sin föda hämtar de genom att dyka till havets botten och beta alger - ett milt uttryckt originellt näringsfång för en ödla...


Pingviner hör väl hemma kring Sydpolen, eller hur?  Nej, inte bara, för det finns faktiskt en pingvinart på Galápagos trots dess läge mitt på ekvatorn. Låt mig avsluta med en "tropisk pingvinupplevelse".

Vi var på sena eftermiddagen på väg mot hemmahamnen efter en härlig dag till sjöss. När vår lilla båt sakta passerade längs ett brant stupande kustparti på en av öarna, fick någon syn på fyra pyttesmå galápagospingviner som stod - parvis - på en klipphylla strax ovanför vattenbrynet. Dem måste vi titta närmare på!

Plötsligt gav den ena individen i det ena paret den andra en lätt knuff i ryggen så att den föll framåt på magen, varpå knuffaren skuttade upp på den och - ja, vi fick helt enkelt se lite pingvinkärlek... Detta verkade ge hanen i det andra paret en idé: han gav också sin hona en lätt knuff i ryggen så att hon föll framstupa - och så vidare... Därefter lunkade alla fyra in i en grotta för en natts välbehövlig vila. Go´natt.

Läs mer om våra Galapagosresor

Av: Staffan Ulfstrand
Staffan Ulfstrand är professor emeritus i zooekologi och en välkänd djurexpert i magasin och TV.  Vid sidan av sin forskning inom zooekologi, har han även fördjupat sig i människans evolution. Staffans folkliga sätt att förmedla kunskap uppskattas av många och han har tidigare varit omtyckt färdledare på Äventyrsresors naturresor.